Iron Thorn

En träffande elakhet om bloggare är att vi inte kan publiceras i tidningar. Eller så är det tidningsformatet som inte passar oss bloggare. Att inte ha skrivandet som ett 9-5-jobb, utan att blixtsnabbt kunna kasta ur sig sina hugskott har en tjusning. Sedan så kan ju en blogg fokusera på ett så extremt smalt specialintresse som inte passar in i tidningsvärlden.

Men den senaste tiden har det dykt upp en märklig skvader: Den bloggande tidningsskribenten. En tidig bloggande tidningsskribent var Svenska Dagbladets Per Ericson. I två månader 2002 så bloggade han på Ur takt i tid. Sedan så måste han ha luktat luntan och insett att det kostade mer än det smakade. Han hade ju redan gjort sig ett namn, så varför vrenskas på nätet med att mestadels "bara" göra reklam för skriverierna i SvD?

Att Expressen Niklas Svensson använder sig av sin blogg för att prångla ut den dynga som inte passar att trycka torde vid detta lag inte vara någon hemlighet. Hela layouten med den stora, stoora bilden på honom formligen skriker kvällstidning. Hans brasklapp är så korkad att man skulle kunna skriva den på pansarbrytande granater så att fiendens tanks imploderar av töntslag:

Denna blogg är helt privat och ska inte på något sätt kopplas samman med Expressen eller med mitt arbete där. Den görs på min fritid.

Någon liknande programförklaring kan jag inte hitta hos Isobel Hadely-Kamptz blogg. Men hennes tillvägagångssätt tyder på att hon också använder sig den av för att prångla ut den dynga som inte ens Expressen kan trycka.

Det hela började med att "Silverfisken" i Ultima Lassbo började droppa sitt "ambivalenta" var över bloggosfären: (Notera den insinuanta titeln, Ultima Thule är ett rockband som var omtalade på 90-talet. De är inte nationalsocialister, men de anklagades för att vara det.)

Jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på.

/.../

Jag är inte rätt person att uttala sig. Kanske vill Andersson bara provocera, kanske är han nationalsocialist och/eller nationalromatiker, jag vet inte. Det ena utesluter inte det andra. Jag tycker mest att det känns unket.

Mer intressant är förstås att Karolina Lassbo valt att sitta modell för honom. Lika intressant är att Karolina valt att inte kommentera varför hon valt att sitta modell för Andersson, utan istället mest kommenterar hur svårt det var att välja passande bikini för poserandet och hur kul det är att bli porträtterad. Jag tror inte att Karolina är dum, tvärtom, men hon gör det inte lätt för sig.

Andersson provocerar genom att välja Lassbo, hon i sin tur framstår som exakt den bimbo hon ibland beskylls för att vara, medan vi andra sitter och blir irriterade.

Genom att framställa sig själv som mindre vetande så kan han säga det han vill samtidigt som han sätter henne på pottan. Han fortsätter med ett slags öppet brev. (Läs: Framställer sig själv som jätteviktig.) Den innehåller inget citatvärt.

Naturligtvis så blev Hadley-Kamptz eld och lågor över detta och satte igång att jobba stenhårt. I bloggposterna Glamour och nationalsocialism och Gaskammare, blondiner och positiva nationalsocialister, del 2 så får vi alla veta hur good Hadely-Kamptz är. Ni förstår, är man good så behöver man inte göra grundläggande research. Det må vara jobbigt om "Silverfisken" (passande alias, va?) var helt ute och cyklade. Bättre då att skälla med och fälla två nationalsocialister man just skapade.

På Markus Anderssons hemsida står det klart och tydligt om porträtten att:

Dessa tavlor är inte några idolporträtt. De är bilder människor som inte styrt över sitt edet öde. Media, politik och samtida människor har av olika anledningar reducerat dem från individer till symboler för sina egna syften.

Hur man kan se Avo Piht och Torsten Östling som "högerextrema" är för mig en gåta. Jag antar att det är påpekandet att Daniel Wretström gjordes till slagträ mellan olika grupper som sticker i ögonen. Och Nationalsocialist var han Wretström inte. Det värsta övertrampet på hans minne torde komma från Nabila Abdul Fattah. I dokumentären om henne så håller hon tal på en motdemonstration till Salemmarschen. Hon säger att innan han var nazist så var han en människa. Så magnifikt dehumaniserande! Hon kan knappast skylla det på "ungdomligt oförtånd". (Och till de nationella som läser detta: Porta SMR från Salemmarschen, va?)

Hadley-Kamptz har fört en lång och konsekvent kamp för godhetens sak. Och om man är good så har man tillåtelse att vara rasistisk och att skriva andra på näsan. Några exempel:

När smutskastning ersätter politik (Smedjan.com 2002-04-11)

Hur Brock som homosexuell kunde leva så länge i den stockkonservativa miljön är emellertid en gåta. Han berättar själv om partikonventet i Houston 1992, när dåvarande guvernören i Massachusetts, William Weld, talar om att ”vi ska hålla staten borta från både våra plånböcker och våra sovrum”. Weld blir utbuad, och kanske borde Brock då anat om hur det stod till med toleransen inom det parti han levde för. Weld blev för övrigt utfryst av sina partikamrater för sin liberala hållning i sociala frågor, och har i dag lämnat politiken.

Slutnkorren är så nedlåtande att överklasskärrigarna som slumturistar i Röda rummet skulle dö av rodnad:

Om kulturkriget kommer tillbaka, står i alla fall David Brock inte längre på samma sida. Han berättar om hur han röstade på Al Gore och att han återupptäckt sin barndoms beundran för Bobby Kennedy. Tillsammans med alla hans offentliga ursäkter för sitt förvisso smutsiga värv i kampkonservatismens namn är det inte utan att man funderar: Är du fortfarande bara ute efter kärlek och bekräftelse, David, eller tänker du verkligen själv numera?

Dick Erixon kontrar i Politiskt korrekta fördomar (Smedjan.com 2002-04-18)

När exempelvis DN-medarbetaren Isobel Hadley-Kamptz i förra veckans Smedjan tycker att det är en gåta, hur en homosexuell man kunde arbeta för konservativa republikaner, glömmer hon bort att en homosexuell person, lika lite som någon annan, behöver hålla med ett parti eller politisk rörelse i alla frågor. Det gäller att väga samman för- och nackdelar. Och då kan det faktiskt vara så att den som råkar vara gay inte behöver tycka att sängkammarfrågor är viktigast, lika lite som en invandrare måste tycka invandrarfrågor är överordnat allt annat här i livet. Vi människor är komplexa personligheter med flera bottnar än ytliga slagord. Också de som råkar ingå i en minoritet är fullvärdiga individer, inte skyltdockor för dem som vill plocka billiga politiska poänger.

Sedan så är det lite amerikaniserat rasistsnusk i: Sex är politikens kärna (Smedjan.com 2003-03-06)

Svar på frågor om sex ger ett säkrare resultat om vilken värdegrund människor har än allt annat, utom partimedlemskap eller rastillhörighet. Synen på sex är en indikator på hur liberal man är.

Och på Expressens ledarsida (2003-07-09) så lyckas hon att i förbifarten demonstrera vilket öga för etnicitet hon har:

Och ja-sidans problem är tydliga här i Visby. På den borgerliga kanten har en strategi varit att utmåla nejsägarna som skumma extremister. När jag redan på måndagen stötte ihop med en grupp typiska ungmoderater, den moderna sorten, snygga, etniskt heterogena och klädda i tajta ljusblå t-shirts, trodde jag förstås att de jobbade i någon av ja-kampanjerna. På nära håll såg jag att i mörkare blått på deras tröjor stod Medborgare mot EMU. De kampanjade alltså för ett nej.

Det är ett av problemen med Hadely-Kamptz, att hon tar strikt amerikanska perspektiv och kalkerar dom över strikt svenska förhållanden. Att en politisk församling är etnisk heterogen kanske är ett absolut friskhetstecken i USA. Men vi har inte samma historia som USA. Alltså är det inte värt att nämna det. Och de svarta i USA är i allt väsentligt att betrakta som mörkhyade anglosaxer, inte afro-amerikaner. Vad har det med saken att göra? Jo, en av de som visst skall ha bidragit till den tjusiga heterogeniteten är adopterad från Indien. Alltså en i allt väsentligt mörkhyad nordgerman. Att vara en "skum extremist" har ingenting med etnicitet att göra. Så mycket för att se andra människor som individer...

Och en av anklagelseakterna mot Andersson och Lassbo är att Andersson blev intervjuad på Nationell.nu och att han har målat en tavla där en blond pojke tittar på en runsten. Jaha? Sant är att det är främst i dalarna som folk är blonda. Men de flesta har klart ljusare hår som små och hår bleks i solen. Det intressanta är hur blont har ersatt mörkt och krulligt som det ondas hår.

Ett sympatiskt drag hos Nationell.nu är att de vågar kritisera de egna leden: Den nationelle riddaren rider igen.

Så fortsätter texten. Vanliga medborgare är alltså inte av samma ”krigarnatur” som knarkarna, mördarna, våldtäkts- männen, våldsverkarna och de dumma alkoholisterna som vi räknat upp. Nej, de är istället fega av naturen och kommer inte att gå med oss förrän de själva blivit knarkare, mördare, våldtäktsmän, våldsverkare och dumma alkoholister. Och det är kanske sant. Flugor dras till ett lik. Men om det nu inte finns några barnfamiljer ibland oss, och inte heller skall finnas det, hur kommer det sig då att barnen ”greppade efter saft och bullar och lekte i gräset” på 6 juni redan förra året? Ja, vem vet. Kanske bagaren som bakade de osynliga bullarna.

(Snälla Oskorei. Jag har läst dina bloggposter Den svenska krigarkasten tågar igen, Replik och Mer om krigarkaster och kan väl inte klaga på dom. Men du överkomplicerar frågan. För att vara en del av en kast så måste även andra uppfatta en som en representant för kasten. De som Nationell.nu kritiserade är långt ifrån några ksatriyas, mmm-kay? ;-) )

Men att en person som Sven Wollter har ett långt och aktivt engagemang i Kommunistiska Partiet (tidigare KPML(r)) säger ingen någonting om. Och lynchlistan över alla som har samarbetat med honom är omfattande...

Vad är då poängen med allt detta? Jo att ambitionerna till självsanering inom alla olika politiska rörelser är väldigt låga. (Jag talar inte om de politiska partiernas befodringsgång där folk allt efterssom gallras ut.) T.ex. så var det ingen som gjorde något åt Mats Hinze som i diskussioner kunde hetsa upp sig så mycket att smockan hängde i luften. Det var ingen som såg något fel i att han saboterade för alla genom att konsekvent parkera fel. Någon som undrar varför det gick som det gick? Eller varför inte Folkpartiet Liberalerna som köpte grisen i säcken när de tog Maria Carlshamre, haveristen från DNs ledarsida, under sina vingar?

Inte för att jag vill blåsa upp Hadley-Kamptz ego mer än vad det redan är. Men då hon har fått sina texter publicerade på Smedjan.com så får hon väl ändå ses som någon slags liberal. Och hon är farlig för den liberala rörelsen. Inte för det hon tycker, utan för att hon är så satans såsig. Ett exempel är när hon faller i någon slags nirvana över att Kielos har översatt Dworkin. För den som inte vet vad radikalfeminism är så är det en ideologi som påminner om nationalsocialism i sina hysteriska generaliseringar och suicidala distinktion mellan vän och fiende.

Sedan så moraliserar jag inte över läsandet av magstarka texter. Under rubriken "download" så kan man från den nationalsocialistiska siten Blood & Honour ladda ner deras Fältmanual och en tidning. Men inte faen ser du mig säga:

jag känner massor av saker och tänker ännu fler, men ännu en stund är ingenting fastslaget eller bestämt.

Det är inte för att jag är trångsynt, utan för att min ideologiska grund är klar.

Och om nationalromantik nu är så hemskt så borde Hadley-Kamptz flytta från Stockholm. Det finns gott om nationalromantiska byggnader här...

Den intressantaste knorren i denna historia kommer dock ändå från Andersson själv:

Porträtt på beställning:

Djurporträtt: Utan några större förbehåll åtar jag mig att på beställning måla djur som inte går under benämningen Homo Sapiens Sapiens.
Detta för att jag har lätt att förhålla mig till uppriktiga varelser av alla de slag.

Människoporträtt: Jag kan åta mig att måla människoporträtt dock med förbehållet att själv kunna vägra ifall det rör sig om en gravt förljugen eller på annat vis motbjudande och korrumperad individ.

Så, nu vet ni vilka individer som Andersson i allra högsta grad kommer att tacka nej till. Bara att kolla igenom de senaste dagarnas bloggposter och -kommentarer med alla medlöpare, sykofanter, pushovers, pick me-ups, PK-iter, me-toos och femcentsdemokrater.

EDIT: Har rättat stavfelen i texten och i taggarna. Pinsamt. Så illa tycker jag inte om någon att jag vill ge denne ett nytt efternamn medelst storljugartekniken. Den tekniken kan de gott ha för sig själva.

Andra bloggar om: Markus Andersson, bloggutmaning, drev, Expressen, förtal, förtalskampanj, Isobel Hadley-Kamptz, bloggosfären, Isobel, journalistik, konst, Karolina Lassbo, Lassbo, metabloggande, nationalromantik, nationalsocialism, politik, politisk korrekthet, rasism, ryktesspridning, skvaller och smutskastning.

P.S. Med utgångspunkt från "Niklas Svensson facts", är det någon som har hittat några fakta om Isobel Hadley-Kamptz?